Ett sista farväl

Det var en ruggig morgon och regnet piskade mot de tunna fönsterrutorna på det gamla huset. Det var ett mycket vackert hus, omringat av överväxta buskar och stora granar. Hallon växte i trädgårdskanten och längs ena väggen hade jordgubbar planterats. I huset bodde en ung man vars dag skulle gå från att vara helt vanlig till att vara den värsta dagen i hans liv. Den unga mannen tog på sig sina arbetskläder och gick mot garaget när han kände mobilen vibrera i fickan. Han hade fått ett meddelande. Han kollade vem det var från och såg att det var från hans mamma. Det löd:  

Kära Oscar, som du vet har din morfar legat på ett ålderdomshem väldigt länge men nyligen har han börjat må mycket sämre och hans sjukdom har blivit värre. Han hostar hela tiden och hans omhändertagare säger att han inte har mycket tid kvar. Han har saknat dig så och jag tror att han skulle gilla om du var med honom i hans sista stund.  

-Mamma   

Oscar hade alltid varit nära sin morfar. Innan hans morfar flyttade in på ålderdomshemmet bodde han i huset som Oscar nu bodde i. Som barn hade Oscar alltid hjälpt sin morfar med att ta hand om trädgården och med matlagningen så bara tanken att han snart kommer vara borta var hemsk. Han ville inte ens tänka på det. 

 Han bara fastnade där, helt stilla, utan att röra på en enda muskel. Det var som att hjärnan hade stannat. Han kunde inte tänka på någonting förutom alla minnen han hade haft med sin morfar. Sekunder blev till minuter och han bara stod där utan att veta vad han skulle göra. Efter ungefär tjugo minuter hade gått bestämde han sig för att skicka ett meddelande till sin chef där han förklarade varför han inte kunde komma till jobbet. Hans chef var självklart förstående och sa åt honom att ta en ledig dag för att få träffa sin morfar innan det är för sent. 

Oscar satte sig i bilen och körde så snabbt han bara kunde för att hinna till ålderdomshemmet. Varenda kilometer kändes som flera mil. Även om han körde så snabbt som han bara kunde kändes det som att han inte körde tillräckligt snabbt. När han kom fram till ålderdomshemmet efter ungefär en halvtimme såg han bara en fullpackad parkering. Inte en enda plats att parkera sin bil vid. Han visste att det här kunde kosta honom chansen att få träffa sin morfar igen. Hur mycket han än försökte gick det inte att utesluta tanken. Rädslan att han inte skulle få träffa sin morfar låg alltid där, någonstans djupt inne. Han började köra iväg för att parkera bilen vid närmaste parkeringshus. I det parkeringshuset fanns det dock bara några få platser kvar, längst in i parkeringshuset. Han parkerade bilen så snabbt som möjligt och sprang ut.

När han sprang ut från parkeringshuset försvann allt annat. Det enda som spelade roll var att hinna till ålderdomshemmet. Det gjorde dock att han missade en vattenpöl på vägen. Han halkade i vattenpölen och fick sitt smalben under sig. Det kändes som att benet bara krossades under honom och att resa sig gjorde extremt ont. Varje steg orsakade outhärdlig smärta men han låtsades som att han inte kände någonting och fortsatte bara vidare. Det enda han brydde sig om i det tillfället var att hinna tillbaka till ålderdomshemmet i tid. Varje övergångsställe han behövde vänta på kändes mycket längre än de vanligtvis gjorde. Han gjorde allt han kunde för att försöka springa även om det fick han att känna extrem smärta i benet. Han skulle hinna tillbaka i tid och han tänkte inte låta ett skadat ben hindra honom från att få träffa sin morfar en sista gång. 

Oscar rusade allt vad han kunde med sitt skadade ben mot dörren men han stoppades när han kände sin mobiltelefon vibrera i fickan igen. Den här gången var det ett telefonsamtal. Oscar började direkt undra vad som hade hänt och kände hur hans ben stelnade till. Det var som att han var fastspikad i marken. Han stod bara helt still och svarade på telefonsamtalet. Det var hans mamma igen. Den här gången var nyheterna mycket värre än tidigare. Han hade gjort allt han kunde för att komma till ålderdomshemmet så snabbt som möjligt men det hade inte varit tillräckligt. Hans mamma berättar, med skakig röst, det han inte ens vågat tänka. Hans morfar var död. Hon sa att hans puls försvann och att han slutade andas för några minuter sedan. Oscar förstod att det inte hade funnits någon chans för honom att hinna komma innan hans morfar dog men han kände sig fortfarande hemskt dålig. Han hade missat chansen att få träffa sin morfar en sista gång. Ögonen började fyllas med tårar när han stod där i regnet. Det gick inte att urskilja vad som var tårar och vad som var regndroppar som rann ner för hans ansikte.  

 Han sprang in på ålderdomshemmet, rakt mot sin morfars rum. Det var som att smärtan i benet bara försvann. När han kom in såg han honom. Hans morfars bleka, livlösa kropp låg där med ett svagt leende och hans gråtande mamma satt bredvid. Oscar haltade långsamt fram till sin mamma och viskade ”förlåt mig” genom sina tårar. 

Att åka hem från ålderdomshemmet efteråt var det värsta han någonsin hade gjort. Tankarna om allt han borde ha gjort för att visa sin morfar hur mycket han betydde för honom och hur han borde ha åkt dit för att träffa honom oftare. Han hade kommit för sent och miste därför sin chans att säga ett sista farväl. 

S A